♥

Nu kanske det är på tiden att jag skriver om min älskade vän, som inte finns kvar här på jorden längre.
Jag saknar henne så mycket. Och tanken på att jag aldrig mer kommer att träffa henne det gör ont. Förbannat ont.
Hon var den som alltid fanns där som alltid ställde upp som man kunde berätta allt för.
 Hon var den där kompisen man bara kunde drömma om att ha.  Eller den där kompisen man önskar att man själv är. Det var hon.
Och jag saknar henne så mycket.
Och jag tänker ofta på allt vi gjorde.
vi har ingen framtid ihop, vi har bara det Minnen. Vilket känns tomt, och ensamt Men jag är så jävla glad att jag har minnen med henne eller glad snarare tacksam. Jag känner mig ensam utan henne. Jag ser inte saker på samma sett längre. Nästan varje dag tänker jag tillbaka på det som hände den där dagen, jag aldrig kommer att glömma. Det har gått en lång tid. Men ändå så känns det som om det var för några timmar sen.

Jag har Linda att tacka för allt. Jag måste säga att den tjejen har ett hjärta av guld, hon hjälpte mig så mycket då. Tack Linda. Men ibland känns det som om hon bara hjälpte mig för att hon tyckte synd om mig. Men klart hon inte gjorde, hon hjälpte mig för att hon är min Vän..


Det är bara jag som har sånna tankar. Och klart dom tankarna är fel. Men tanken slår mig ändå. Och jag vet inte riktigt varför. Tror att det är  föratt jag är rädd att få någon fö rnära in på igen. För det gör Ont så. jävla ont.
Jag önskar att jag kunde skriva alla mina tankar som jag har i huvudet igentligen eller bara säga dom till någon.   Men jag kan inte.

Och jag vet att jag är inte den ända som saknar henne.. Utan det finns masser...